Väl medveten att vi framstår som kompulsiva hönshandlare:

Jag har under en längre tid velat ha höns, det var rent av så att när vi letade hus var möjligheterna till hönshållning ungefär på samma prio som att det skulle finnas vattenburen värme i bostadshuset.

Vårt första år i huset blev kanske inte exakt som planerat, vi inledde snabbt med att byta fasad efter att det regnade in genom ett fönster (fellagd vindpapp visade sig vara boven i dramat). Så var sommaren slut, min fru veckopendlade och min son gick i förskola 4 mil bort, jag både jobbade och reste i jobbet lite för mycket. Det var inte läge att köpa hönor helt enkelt. Men att skaffa höns för hushållsbehov var dock något som ständigt låg i en diffus framtidsplan.

Så i våras, någonstans i slutet av april började vi prata om det, och i början av maj bestämde vi oss, 3-4 hönor och ingen tupp skulle vi börja med. 

Vi byggde vad jag skulle vilja kalla Västerbottens snabbaste hönshus av spillvirke och lastpallar. Det tog någonstans kring 2,5 timmar att bygga, givetvis till 100% på känn. Det är jobbigt att handsåga saker så måtten på huset fick i viss mån så lov att överensstämma med måtten på spillvirket.

Nåväl, vi åkte på vår mässa och noterade att det var full huggsexa om hönsen! Samt att hönsen till stor majoritet utgjordes av kycklingar, men vi lyckades komma över först en Sussex-höna och sedan en till (ev. Maran) höna under förutsättning att vi även köpte tuppen. Alternativen var obefintliga och vi var förblindade av pepp, eller jag var det i alla fall, inte minst då jag ju blivit intervjuad av lokalpressen. 

Här ser vi från vänster: Hönorna Döpa och Ann-Britt, jämte tuppen Bippi

 

De första dagarna stod vi orimligt mycket och bara tittade på våra nya fjäderfän. Hur de pickade och sprang omkring, hur de pep och nästan kvittrade. De åt värpfoder (inte helt korrekt) och absurda mängder havregrynsgröt. Varje morgon blev det som av en händelse en liter gröt över i kastrullen. 

 

Nu hade det ju inte gått som planerat, 3-4 hönor hade bara blivit 2. Dessutom riskerar tuppen gå ganska hårt åt de stackars hönorna om ration är en tupp på två hönor. Vi hade ett uttalat mål i att ha en varierad färgskala i våra äggkartonger, gröna ägg stod högst på listan. Så vi letade efter någon vecka reda på en hönsmarknad i Vindeln, packade bilen full med familj samt vännen E och åkte dit. 

 

Efter en ganska jobbig tur, ånyo med huggsexa, dessutom en allt annat än samarbetsvillig 4-åring, kom vi hem med två fynd.

 

 

Överst: Den (grönvärpande!) isbar-hönan Doms Chef.

Neserst: Den eventuellt uttjänta värphönan av okänd ras Doms Kung. 

 

Härligt! Nu snackar vi! Fyra hönor och en tupp, perfekt. Fast jag hade börjat tvivla på om hönan Döpa möjligen inte var en tupp, men slog bort sådana dumheter ur hågen ganska snart. Nu var vi i mitten av juni, tuppen Bippi hade börjat gala så smått och ganska snart fick vi vårt första ägg av Doms Kung. Dags att uppdatera hönshuset!

 

Ett förråd längst in i garaget skulle göras om. Jag reglade upp för isolering, målade, satte in ett fönster och kapade upp en hönslucka, byggde lite inredning och gjorde fint. 

Sådär lagom inspirerande innan...

 

Blev helt ok efter ett par helgers jobb.

 

Jag byggde också vad jag själv betecknar som en genialiskt hemmagjord foderautomat av avloppsrör.

 

Det gick en tid, sedan insåg vi att hönan Doms chef var en tupp. Fan också! Vi hade att välja mellan att göra oss av med en tupp eller skaffa fler hönor, så de kunde få tillräckligt många hönor för att inte bli för jobbiga. Det föll sig så att den person som sålt oss Doms chef som höna fick lite dåligt samvete, och erbjöd oss att köpa några nya höns av henne. Vi nappade och kom hem med:

 

 

Bak f.v: Kurt och Alfabetet.

Främre: Byxor.

Samtliga hönor!

 

Plötsligt började vi få lite ägg också. Jag byggde en rejäl hönsgård på någonstans kring 80-90 kvadratmeter och allt var frid och fröjd. Tills vi fick besök, som envisades med att blanda ihop alla namnen på våra hönor, främst då Döpa och Bippi. När jag sa att Bippi är tuppen tittar besökarna på mig md bekymrad min och frågar lire försynt om inte Döpa är en tupp. Givetvis inte sa jag. Två dagar efter att besöket åkt hem började Döpa gala. Fan också. 

 

Ok, Bippi, Doms chef och Döpa är alltså tuppar. Då behöver vi antingen göra oss av med en eller två tuppar, eller skaffa fler hönor. Vi skaffade fler hönor.

 

Sex unghönor av blandras införskaffades. Av oklar anledning har jag ingen bild på de sex...

 

... ovan syns från vänster, förutom tuppen Bippi, Riddarn, Halvan, bakom Halvan har vi Einar Franzén (knappt skönjbar), Max och Lisa. Saknas gör Kalle Anka. 

 

Efter någon vecka hörde vi en ny "röst" gala. Riddarn var en tupp. Fan också, det får vara bra nu, vi får ta bort honom till hösten. Säljaren av de sex erbjöd sig att köpa tillbaka honom när det var dags för slakt, en schysst deal måste jag verkligen säga (och även en ganska ekonomisk idé för dem själv, win-win helt enkelt- vi föder upp deras slaktdjur och vi kan köpa kycklingar "riskfritt". Övriga såg ut att vara hönor, gott så. 

 

Ett par veckor senare började Kalle samla gala. Okej. Status: 14 djur, varav fem var tuppar. Fan.

 

Eftersom vi nu åter började få ont om hönor i förhållande till de tre tuppar vi ändå ska ha kvar, slog vi till på tre stycken bruna Lohman. Det är en värphybrid, alltså ingen ras utan snarast ett varumärke. De värper en grotesk massa ägg under sitt första levnadsår och är som sedan tänkt att slaktas av, vilket dock inte är vår plan. 

 

 

Såhär ser de ut allihop, mer eller mindre. Just på denna bild ses Kalk-Fia. Hon hade riktigt fula kalkben, gick stelt och kunde knappt böja på benen. Vi behandlade kalkbergen med påpenslad matolja (vilket redan efter en behandling påtagligt förbättrade rörligheten) och fick sedan till stånd ett byte, Kalk-Fia byttes mot Kalk-Maja (som inte hade kalkben, men ja, Kalk-Fia var ett awesome namn).

 

Här någonystans hade vi också konstaterat att Einar Franzén tycktes ha tappat livsgnistan, hon gick knappt ut, hängde inte med sina kompisar utan satt mest uppburrad i ett hörn. Åt och drack dock om en människa var närvarande. Vi satte henne i karantän och gav henne lite lyxigare kost.

 

Strax därefter konstaterade vi att Lisa fått sadelbehäng, således var det en tupp. Fan också. Men ok, 17 djur, 6 tuppar, varav tre skulle slaktas. 

 

Därefter kom höken på besök och resultatet av detta var att både Byxor och en av Lohman-hönorna dog. Eftersom jag inte ville lägga ett par döda hönor i komposten, och heller inte tror att nedgrävning ger annan effekt än rovdjursbesök beslutade jag att kremera kropparna. Så skedde också, under farsartade former med en eldningshink som var för liten, spilld bensin som tog eld med mera. Samma dag, när dagen ändå var som besudlad av död, tog vi också beslutet att nödslakta stackars Einar Franzén som på 10 dagar varken blivit bättre eller sämre, men som hade magrat en del. Alla huskurer hade gått bet och det var som dags. Summa summarum= tre hönor gick hädan denna dag. 

 

 Einar Franzén på sluttampen.

14 djur nu, varav 6 tuppar. Suck.

 

Strax därefter konstaterades att även Max fått sadelbehäng. En tupp alltså. Fan.

 

14 djur, varav 7 tuppar. Av de sex unghöns vi köpt var alltså fyra tuppar, och en av hönorna blev sjuk. 

 

Så var sommaren slut, det drog ihop sig tuppslakt. Vi satt kvällen innan och försökte komma på argument till varför den andre skulle stå för detta arbete, och varför just en själv var bäst lämpad att stanna hemma med sonen. Men så blev även sonen medbjuden till slakten, ingen återvändo med andra ord.

 

Tuppslakten som sådan gick bra, vår "instruktör" var fantastisk och ett mer pedagogiskt och varmt sätt att få lära sig avliva djur kan jag inte tänka mig. 

Fyra små rackare i frysen blev det, tre ligger kvar. En har vi fått i oss, med ganska dålig aptit. Förutom från sonen som glatt konstaterade att det var "tur att Riddarn var god så ni inte dödade honom i onödan". 

 

Status: 10 djur, tre tuppar. Ok...

Sedan dess har vi köpt på oss fyra vita Bovaner, dvs fyra värphybrider av annat varumärke, de är ganska elaka med övriga gänget men alfa-hönan Ann-Britt och tupparna håller ändå koll på dem. En av bovanerna dog utan synbar förklaring efter någon vecka. 

 

Status i dagsläget alltså 13 djur, varav tre tuppar.

 

 

och vi får ägg för husbehov och lite till!

 

Nästa år får vi tillökning av humanoid sort, men det finns både små och stora planer för hönseriet, vi får se vad som händer. Dyker det inte upp någon väldigt särskild höna under hösten så kan vi nog anse flocken installad för vintern.